Bibliotek 2.0

För en tid sedan skrev jag en artikel här om upphovsrätt och de problem den ställer till för en webbforskare. Efter det har jag fortsatt att hålla ögonen öppna på problemet och till sist tvingats dra en nedslående slutsats formulerat i följande paradox:

Om man forskar på Internet och vill följa de svenska upphovsrättsreglerna så kan man inte upprätthålla de vetenskapliga kraven på källmaterial. Vi som forskar på Internet är alltså antingen skurkar eller ovetenskapliga.

När vi visar studenter och andra om tekniker för att söka i databaser och sökmaskiner på det fria nätet, då fungerar vi som biblioteksmediärer. Något som de flesta förmodligen skulle se som en av bibliotekens huvuduppgifter. Men nätet börjar skifta ansikte. Internet är inte längre samma sak som det var när vi utarbetade traditionerna för “informationssökning på Internet”. Borde en bibliotekarie vara en person med stor kunskap om hur Internet fungerar så att vi kan mediera personer till lite mer avsides delar på Internet där personen kan få vidare hjälp?

Detta skulle i så fall innebära att ha någon slags helhetsgrepp på Internet, eller på delar av Internet, snarare än om var och hur man kan “söka” information. Vår kunskap skulle kräva mer erfarenhetsbas än nu. Det skulle inte räcka att lära sig grundläggande principer för “informationssökning och källkritik”. Det skulle kräva att vi “kände” Internet, eller delar av det, som vi nu “känner” vårt bibliotek.

Om detta nu är en vettig väg att gå, hur förändrar det vår syn på begreppen generalist och specialist? I detta scenario har man kanske inte så stor nytta av inövad, rutinmässig regelkunskap. Den typen av kunskap vi behöver då är kanske den man skapar genom att aktivt delta i olika sammanhang för att sen kunna leda andra igenom. Kanske blir bibliotekarien mer en slags guide, ledsagare, mentor, när det gäller nätverkssystem som Internet (på akademiskt basis kanske, elller…). Förmodligen behöver den teoretiska delen av utbildningen i så fall skifta en aning från informationsåtervinning, till hur deltagandesystem fungerar, hur grupper fungerar ovs.

En intressant del i guide-tanken är att den faller in i den traditionella bibliotekarierollen - och synen på bibliotekarien för den delen, dvs en folkbibliotekarie som guide i böckernas värld och högskolebibliotekarien som en informationsguide i den akademiska världen - denna distinktion kanske är onödig och försvinner med guidetanken i och med att alla kanske måste vara en slags specialister. Idag har vi mer tagit rollen att tillämpa och vidarebefodra kunskap om ett slags regelverk för informationsåtervinning. Men är detta verkligen en utveckling som håller i den digitala miljö som just nu genomgår en rasande utveckling?

I och för sig finns det väl ingen motsättning. Regler måste alltid finnas och bibliotekarierollen är redan nu erfarenhetsbaserad ovs. Men jag ser en viss distinktion mot det nuvarande och det jag beskriver ovan. Internet är problematiskt ur bilbiotekariesynvinkel eftersom det är en levande (självorganisation?) “bokhylla” som vi har tappat kontrollen över. Men eftersom det är en “bokhylla” - eller är det inte det? - så kanske vi måste fördjupa oss i hur den har blivit som den har blivit och utvecklas med den. Jag är lite osäker på om vår nuvarande väg är den rätta.