Bibliotek 2.0

När vi visar studenter och andra om tekniker för att söka i databaser och sökmaskiner på det fria nätet, då fungerar vi som biblioteksmediärer. Något som de flesta förmodligen skulle se som en av bibliotekens huvuduppgifter. Men nätet börjar skifta ansikte. Internet är inte längre samma sak som det var när vi utarbetade traditionerna för “informationssökning på Internet”. Borde en bibliotekarie vara en person med stor kunskap om hur Internet fungerar så att vi kan mediera personer till lite mer avsides delar på Internet där personen kan få vidare hjälp?

Detta skulle i så fall innebära att ha någon slags helhetsgrepp på Internet, eller på delar av Internet, snarare än om var och hur man kan “söka” information. Vår kunskap skulle kräva mer erfarenhetsbas än nu. Det skulle inte räcka att lära sig grundläggande principer för “informationssökning och källkritik”. Det skulle kräva att vi “kände” Internet, eller delar av det, som vi nu “känner” vårt bibliotek.

Om detta nu är en vettig väg att gå, hur förändrar det vår syn på begreppen generalist och specialist? I detta scenario har man kanske inte så stor nytta av inövad, rutinmässig regelkunskap. Den typen av kunskap vi behöver då är kanske den man skapar genom att aktivt delta i olika sammanhang för att sen kunna leda andra igenom. Kanske blir bibliotekarien mer en slags guide, ledsagare, mentor, när det gäller nätverkssystem som Internet (på akademiskt basis kanske, elller…). Förmodligen behöver den teoretiska delen av utbildningen i så fall skifta en aning från informationsåtervinning, till hur deltagandesystem fungerar, hur grupper fungerar ovs.

En intressant del i guide-tanken är att den faller in i den traditionella bibliotekarierollen - och synen på bibliotekarien för den delen, dvs en folkbibliotekarie som guide i böckernas värld och högskolebibliotekarien som en informationsguide i den akademiska världen - denna distinktion kanske är onödig och försvinner med guidetanken i och med att alla kanske måste vara en slags specialister. Idag har vi mer tagit rollen att tillämpa och vidarebefodra kunskap om ett slags regelverk för informationsåtervinning. Men är detta verkligen en utveckling som håller i den digitala miljö som just nu genomgår en rasande utveckling?

I och för sig finns det väl ingen motsättning. Regler måste alltid finnas och bibliotekarierollen är redan nu erfarenhetsbaserad ovs. Men jag ser en viss distinktion mot det nuvarande och det jag beskriver ovan. Internet är problematiskt ur bilbiotekariesynvinkel eftersom det är en levande (självorganisation?) “bokhylla” som vi har tappat kontrollen över. Men eftersom det är en “bokhylla” - eller är det inte det? - så kanske vi måste fördjupa oss i hur den har blivit som den har blivit och utvecklas med den. Jag är lite osäker på om vår nuvarande väg är den rätta.

För att haka på Eriks artikel Modernisering eller fördjupning? och pekningen mot Biblioteken söker nya roller i digitalåldern så finns det tre proppar i biblioteksvärlden just nu (minst). Det är tre begrepp: bok, tidskrift och artikel. Dessa tre begrepp har varit fundamentet i biblioteken. Nu börjar kommunikation, information och kunskap hitta nya former men många av dessa former glider vid sidan om biblioteken. Vi fångar inte in dem och det beror nog både på oss och på producenterna. Mycket beror också på lagstiftningen, upphovsrätten. Jag har till exempel försökt ansluta vårt bibliotek till Lynda.com. Deras kunskapsobjekt skulle kunna ersätta/komplettera massor av tråkiga datorböcker av tutorial-typ. Men de har nog inte haft bibliotek i åtanke när de skapade sin affärsmodell och få bibliotek tänker på dem av samma orsak. Är det till exempel livsviktigt för biblioteken att “låna ut”, eller finns det andra sätt för oss att förmedla. Begreppet lån är i sig en konstig konstruktion i en digital miljö, ändå biter det sig fast.

Kommunikation, information, kunskap (eller vad man nu ska kalla en bok eller en tidskrift) fungerar mer dynamiskt i Web 2.0-tänkandet. Vi i biblioteksbranchen borde driva tanken att Information wants to be free, inte fri i upphovsrättslig mening men åtminstone när det gäller behållartänkandet. Biblioteket borde vara en knytpunkt för alla sorter av medier. Mediet är nog inte meddelandet i alla fall - åtminstonde inte om mediet skapar nya väggar.

Kanske borde vi även driva tanken att information egentligen vill vara kommunikation. En bok är möjligtvis information eller kunskap, beroende på hur man tolkar orden, men en blogg eller en wiki är definitivt kommunikation. Kan man låna ut kommunikation?

Eller är det så att boken, tidskriften och artikeln är någon slags arketypiska begrepp som alltid kommer att finnas i någon form och att dessa begrepp är bibliotekets naturliga kompanjoner…?